omelettmorsan indeed..

namnet kunde ju inte säga mer nu liksom…… är en salig röra, nytt ,gammalt,färsk skinka blandat med gamla tomater. även fasst jag fortfarande håller på den väg jag valt, kan jag inte hjälpa att ibland känna mig som en våldtagen nylonstrumpbyxa?!

omelettmorsan.

ska börja studera i januari, och eventuellt kanske börja ett deltidsjobb redan nästa vecka. jobbar redan som motionsledare och drar egna konditionspass två timmar i veckan. leevi och lilja har precis kommit igång på sitt dagis två gånger i veckan och jag tyckte mig känna en aning självsäkerhet i den vuxna världen och så KABOOM vänds allting upp och ner åter en gång. nya utmaningar, nya prövningar. saker som gör det svårt att somna om kvällarna. rädsla blandat med spännings full iver.

det värsta av allt är nog den responsen jag får. ” jag har ju försatt mig i den här soppan själv, då får jag ju ta och lösa den själv också” eller ännu värre, ”skyll dig själv”! jävla spydiga kommentarer av de människor jag en gång räknade som ”familj”. jag gör så gott jag kan, jag gör så mycket jag orkar och det bästa, jag gör ett sjuhelvetes bra jobb för att få säga det själv!

aldrig någonssinn har jag uppnått så mycket som nu!, och det enbart tack vare mig och ingen annan!

jag tog steget och sökte till den utbildningen jag ville. kom in. greppade tag om chansen till ett deltidsjobb bara för att ha råd att betala min utbildning (samt med trehundra liter fullmjölk det går åt här under en dag heh) i den fas jag befinner mig i just nu gör jag bara utan att eventuellt tänka så mycket. saker jag vill göra. resten fixar jag sen. tänker på sen. på kvällarna. när jag inte kan sova.

tänk vad världen kunde vara utan ekonomiska gränser?!!

borde börja spela på lotto, men är allt för fattig för det med. jag ska klara det här ändå. jag GÖR ju det för fan!!

jepp, jag känner verkligen på livet nu!

finns så mycket som snurrar i bollen att jag säkerligen kunde klottra ner ett helt gatuhörn, men vi får ta det ett steg i taget. för som sagt var, jag kommer ju och går som jag vill numera!

Peace and love homies!

IMG_0548

where to begin?

hur länge sedan var det sen sist? två dagar, eller två månader… har totalt tappat räkningen. har känt att det kliat i fingrarna ett tag redan, men hur fan ska man förklara för alla hur det går, är,  och fortsätter via ett tangentbord?!

hur som haver är jag numer endast ensam och stark! jag bor ensam och mitt uppe i en skilsmässa. jag håller fast vid mitt beslut och det känns inte bra men bra!…. fattar ni?!

jag lever totalt mitt eget liv, och förutom barnens välbefinnande på en absolut första plats tänker jag därefter enbart på mig själv! vill jag göra något så gör jag det! vill jag ha något så ser jag till att jag får det också, och ingenting i världen känns mera omöjligt eller ouppkomligt.

i en så liten stad som detta vet jag att jag ständigt strövar på tunn is, och att enbart leva sitt eget liv i lugn och ro är så gott som omöjligt. huvudsaken är ju ändå att jag inte skulle kunna bry mig mindre om omvärlden eller vad den har för omtanke om mig just nu. jag känner mig själv, vet vem jag är och är inte rädd för att visa det heller. jag är jävligt stolt över mig själv faktiskt!, att jag vågat ta klivet över tröskeln och sätta min egen lycka i stort fokus! för fan för att behöva ångra något senare i livet!

det sägs ju att det ända människan egentligen ångrar på dagarna grå, är chanserna i livet de aldrig tog.

jag ska se till att nappa tag i var ända chans jag får, testa, pröva på, känna efter, suga på karamellen, spotta ut den om den enligt mig smakar skit, eller ta en till om det faller mig i smaken.

LEVA gott folk!

leva med hela själen, skratta från bottnen av magen, gråta från djupet av hjärtat, äkta, fint och tja….. heligt?! inget mera halvdant, på låtsas med flagnande guldkanter. bara  vara mig själv och inte något någon annan förväntas av mig. det svarta fåret, som alltid ska göra tvärtemot, som alltid ska vara annorlunda och aldrig följa med strömmen. som gillar osymetriska saker, ojämna kanter, rött, turkost och djuplila, inget vitt, tråkigt och stelt,, ingen grädde på moset ,endast råvaran. en som hellre tar den smala stigen och se vad den kan erbjuda istället för att alltid välja den breda bara för att det är enklare.

kort och gott så lever jag mitt eget liv och njuter till fullo av allt det har att erbjuda. är bara jag liksom!

kalla det vad ni vill, jag är det!! en jäkla röra, men det gör ju den bästa omletten!!

best of friends!

* if you wrestle with a leopard, you may get scratches.*

Drivkraft!

Jag går med ett flisigt järnok. Två tunga hinkar. Min egen och alla andras. Bär all världens jävla skuld. Vad har jag gjort och hur kunde jag? Frågorna ekar tills de blir ett evigt tinnituspip jag inte längre märker. Tills jag blir jävligt less och skriker:>> vems barn får egentligen gå i terapi? Vems barn får friskast relationer som vuxna? De som har föräldrar som vågar visa känslor eller de som har föräldrar som biter ihop tills lagningarna spricker?<<

20130717-161027.jpg

den själviska mamman..

är här igen. hemma i söndags, vakande idag typ. hur som haver hade jag en alldeles underbar resa! vilket jag kanske inte borde få säga, tycka eller känna just nu men det skiter jag fullständigt i. det var i alla fall så jag uppfattade det.

resa över till Sverige med syster på viking grace. god mat, för mycket vin och uppfyllde en dröm. en hel dag i Sverige tillsammans med min mormor, morfar och pappa. för första gången i livet fick jag tillåtelse att vara den andra dottern när jag umgicks med syrran och pappa! jag kände mig jämnställd med min syster, jag fick vara barnet i lugn och ro, apade mig med min syster och tjatade lite på min pappa. som döttrar gör.

med min mormor gick jag på stan i flera timmar och shoppade. något jag glömt med mormor är att hon är GRYM på att shoppa!! kvinnan äger på stan! och har nästan bättre koll på mode och kläder än vad jag har! jag fick vara den unga kvinnan i lugn och ro, diskutera kläder, färger och former samt prata och öppna upp mig lite om hur jag känner för mitt liv för tillfället. äntligen hade någon tid att lyssna liksom och uppskattade dagen såå mycket!!

sedan båtresan hem. ensam. god mat, för mycket vin, båt-däck, underbar utsikt, tystnad. och just då slog det mig!, efter hela sverigevistelsen och allt jag hann uppleva/göra under den här lilla trippen, ensam, hur lycklig jag kände mig precis just där på båt-däck!

förbjudet men sant, och jag tänker aldrig förneka en känsla mer i hela mitt liv, hur själviskt det än låter.

part 1.

resan.

imorgon åker jag iväg på en sväng, visserligen ska jag samtidigt lämna tillbaka min kära syster till Svealand igen, men jag stannar en dag i Sverige jag också för att sedan ta båten över till Finland igen. ensam.  jag ska äta min mat ensam. dricka allt för mycket vin som hör buffen till ensam. och sedan kanske försvinna i musikens dån ute på dansgolvet ensam, eller också stannar jag i cafeterian och tittar ut över havet. ensam.

jag ska försöka andas lugnt hela tiden även fast jag kan känna paniken komma smygande redan nu. jag ska göra sånt som enbart faller mig in utan att tänka särskilt mycket. sova vet jag inte, antar att det tar tid att lära sig sova ensam, kanske ströva runt hela natten lång med båda ögonen helt öppna?!

det här får i alla fall bli min början. min resa, min egen tid!

 

see ya!  😉

och vart lämnade bloggen nu igen??

kanske där jag lämnade mig själv nånstanns,  som ett överskört djur mitt på vägen ungefär…

näe, sanningen är den att jag för tillfället tar mig igenom en livskris. en livskris jag visste skulle komma förr eller senare. jag har liksom känt av den hela tiden, som en extremt kolsyrad vichy-flaska vars kork man öppnar alldeles för snabbt.

jag vet inte vad jag vill just nu. vad jag ska göra. bara att jag verkligen ska göra någonting, nu!

svaret på frågan, hur i hellvete man kan ha allt och ändå inte vara hundra procent lycklig, och trots att mitt liv är väl berikat med kärlek ändå känna en gnutta saknad ständigt får mig ibland att vilja slita ut håret med rötter och allt. jag vill ju så jävla gärna lyckas! jag vill vara en av dom som klarade det! till slutet, tills döden verkligen skiljer oss åt! (eller dog vi redan för ett år sedan?, lever jag? lever du?… vi andas ju i alla fall!) men likaväl som jag vill lyckas vägrar jag för allt i världen att bli en så kallad stjärnfamilj med guldramar vars färger egentligen är målade på svart botten! för hur jävla bra man än är på att låtsas så ljuger man ju ändå för sig själv, för barnen, för allt och alla!

kanske är det bara jag. kanske är det båda två. det spelar egentligen ingen roll heller. jag är åtminstone glad över att jag ändå tog tag i det till sisst, innan jag slutade andas helt.

jag är verkligen inte bra på sånt här. inte alls. fast egentligen är det hur lätt som helst. finns ju bara tre små ting som betyder något här! så därför lever vi för tillfället skilda liv men ändå gemensamt, för dessa små tings välmåendes skull. för före mamma och pappa kan må bra tillsammans igen, måste vi lära oss att må bra var och en för sig.

jag bland annat måste lära mig att tycka om barnet, kvinnan och mamman i mig på egen hand!,  jag är nämligen allt det där på samma gång i en salig röra. jag är fortfarande barnet som behöver älskas och tröstas mer än jag tror någon någonsin kan älska och trösta i den här världen (förutom jag själv då, kanske) jag är fortfarande den unga kvinnan som vill göra, uppleva, enbart leva, lära mig andas lugnt men samtidigt skrika som ett vilt djur. jag vill skriva en bok, en låt, men samtidigt lära mig att bara finna mig i tystnaden och inte säga ett endaste ljud. den enda rollen jag ändå känner mig rätt så strak i skorna i är mamman. DEN finns! den är ständigt närvarande. jag smeker dess hjässa var eviga kväll i soffan framför tvn. försöker mitt bästa att lära den saker varje dag och svara på dess frågor. och det viktigaste av allt, jag älskar det så otroligt otroligt mycket! utan minsta tvivel.

MEN, man kan, och ska inte försöka ändra på någon annan, istället kan man alltid förbättra sig själv. och i och med att jag kommer försöka ta tag i det där lilla barnet som fortfarande bor inom mig ,trösta det och försöka lära mig älska det, samt försöka lägga band på (eller släppa lös) det unga, vilda som mestadels försatt sig i bröstet på mig, och även försöka lära mig älska den biten av mig själv kommer jag säkerligen bli en bättre mamma på vägen också. ÄNNU bättre än vad jag är nu vill säga!

och SEN!, efter det, tar jag mig kanske tiden att börja om från början igen och älska någon annan igen. rätt.

kanske det tar över sommaren, kanske det tar flera månader, år? har ingen aning om hur länge det tar, att faktiskt hitta sig själv igen efter 25 år som jag ständigt packat undan saker och gömt dom i en låda under sängen. hur mycket jag egentligen kommer gräva fram igen, eller vad som kommer hända när jag väl sitter där mitt i alla de där sakerna jag pantat på under dom här åren framför näsan vet jag inte heller.

det enda jag vet är, att jag som sagt är 25 år gammal, har allt, allt förutom den lilla biten som krävs för at verkligen kunna njuta av allt gott i mitt liv fullt ut, mig själv.

för som läget är nu känner jag mig som ett enda stort företag fem före konkurs, som någon sen köpt upp, delat upp i massa små delar, och sedan sålt i mindre partier.

mitt jobb är nu att köpa tillbaka, samla ihop alla delarna av mig själv igen, och bygga upp en ny stark, glad, lycklig människa, kvinna igen. ett fungerande företag.

jag revolutionerar mot super statusen. lämnar allt glitter och glamour, de perfekta söndagsfrukostarna, bilfärderna ut till landet, och de tillgjorda rösterna man hör på reklam.

det här är JAG!

ni får kalla mig hur självisk ni vill,  det kommer alltid att finnas ”haters” och jag är medveten om det. tur så är jag klokare och förstår själv att allt jag gör nu inte är själviskt och verkligen nödvändigt för hela min familj.

och tanken på att jag faktiskt lägger ut allt det här på internet skrämmer mig en aning. ganska mycket faktiskt. jag borde kanske inte, behöver verkligen inte! men jag hoppas, tror och vill att jag kanske genom att öppna upp mig själv, samt försöker förklara det bästa jag kan om hur jag känner, kanske eventuellt även kan hjälpa någon annan?!

plus att jag försöker få de som känner mig att förstå. nu behöver ni inte fråga vad som egentligen har hänt, varför jag kommer göra saker ensam hädanefter, var min vigselring är, eller något annat heller. jag har praktiskt taget klätt av mig allt nu.

och nu ska jag försöka bli den allra bästa upplagan av mig själv jag bara kan bli!